De hörs ibland med ömma stämmor, de som funnit ord som betyder mer för själen än vad en smekning gör för den som längtat. Som memorerat meningar, satser och sidor att minnas när livet skär dem med skärvor på prov. När glaset haglar och demoner slår rot, motar de bort det med förtrollande ord. Lika för lika, en del för allt, glädje med glädje och ledsna när allt gått i sarg. Jag kan avundas dessa ordade varma, de som hittat orden som ger någon mening, som nått fram och lyst upp deras avgrund så att de behagligt kan skrida likt fridfulla andar i det varma ljuset från paraffinets tvinnade tråd. Takt och ton så försiktigt övat, beprövat och reflekterat uppå, så att det matchar det tomrum de tillfälligt lappar. Bok efter bok, ord efter ord, jag slukar för att tömma mörkret inombords. År efter år sökandet gått, utan att någonsin funnit dessa ord. De som rör på det som varit dött. Som kan väcka balansen från de gråa makternas passiva grepp. Många har varit nära, en mening här och där s