Livets fall

Jag faller än, faller igen, faller.

Faller för dig, faller för frestelsen,

snubblar, blir kastad omkull, faller.

Faller av tyngden, faller igenom

För ingenting finns där inunder.

Strävar efter någonting att hålla mig fast

allt jag får i min hand smulas i en hast

Det tillfälliga tyget brast under tyngden av tårar

berget i sikte var blott en illusion

Vinden brusar i havets långa ton

Trösten varade den korta stund du log

Ögat ser ned i avgrundens djup,

smärtan ekar i vågorna sju.

Kroppen kraftigt mot väggarna slår,

det finns inte längre någon del utan sår.

Påtvingad tystnad ryter där ilskan har makt,

tröttheten lockar själen att lämna sin plats.

Händer som älskar försöker hålla mig fast,

halkar på missmod som läckt från min famn.

Fallet är välbekant, det enda jag nu minns.

Kanske är det inte värt att hålla fast vid någonting.

Med inget att förlora sjunger kylan i varje ben,

isande taggar i varje ven.

Med ansiktet vänt nedåt faller jag ändå framåt,

erfarenheten lyser mjukt utåt.

Mot det okända med svärd i hand,

tar sig krigaren målfast att strida för eget fall.